Från torpardrömmar till historisk hemsida

Denna hemsida har tillkommit efter många års funderingar kring livet på ett kyrkohemman senare kronohemman som år 1551 bytte namn från Siogaryd (=Sjöryd) till Sjöhester.
En 1/4 mantal mellanstor gård på Småländska höglandet med ursprung i medeltiden.

Det har i efterforskningar visat sig att gården tillhör den grupp gårdar i Askeryd, som funnits ända sedan medeltiden. Det är nämligen samma namn, samma gårdar som alltefter hög-eller-lågkonjunktur återkommer i källmaterialet historien igenom ner till 1300-1400-talen. Gårdarna ligger som ett pärlband runt den sedan länge försvunna Husajöns stränder. Bygden ger på så vis ett genuint och ursprungligt intryck som gör det spännande att göra utforskningar. Historiskt har därför mitt huvudintresse kommit att hamna på medeltiden fram till 1500-1600-talen, vilket präglar hemsidans innehåll.

Förutom historia så är jag intresserad av människors livsöden och när jag nu har samlat på mig historiskt material så vill jag förmedla detta genom en hemsida. För ändamålet krävs ett insamlande av uppgifter från Askerydsbor och därtill källmaterial, numera lättillgängligt på Riksarkivets hemsida. Egentligen är det bara att skaffa sig ett abonnemang på Riksarkivet och sätta igång. Vad som behövs är nyfikenhet, tid och tålamod.

Den som söker finner.......

Det är lätt att få ett historiskt intresse bara av att befinna sig i Askeryd. Mitt intresse vaknade egentligen genom en tradition. En helg i oktober varje år sedan 1990 har jag "syskonträff" med min syster Pia Rosén. Vi har ett stort gemensamt intresse i "gula kartan". Här finns nämligen alla ödetorp namngivna och kryssmarkerade och sedan gäller det bara att hitta dem. Vi har under åren utvecklat en känsla, näsa för vad som är en ödelagd bosättning, en övergiven kultiverad plats. Här gäller det att ha alla sinnen öppna, tolka stenformationer, rösen, hitta fyrkantiga topargrunder, studera växtligheten, finns det kultiverade växter ?.... och inte minst själva platsens läge. Sedan följer en intensiv diskussion om vad det egentligen är som vi har framför oss och finns det nu något plakat i närheten ? Askeryds hembygsförening har uträttat ett föredömligt arbete med att markera och namnge ödetorp med plakat men det finns namngivna ödetorp i Askeryd som saknar lokalisation, ödelagda kanske redan på 1500-talet.

Vi har på våra träffar vandrat runt i Askeryds skogar med matsäck från morgon tills oktobersolen går ner och sökt upp ödetorpen och dokumenterat dessa. Vi avslutar alltid vår "syskonträff" på ett utvalt favoritställe i skymningen. Här dukas det upp, ljusen tänds och så sitter vi vid mörkrets inbrott och lystrar till livet i skogen och andäktigt sänder vi en hälsning till dem som inte finns längre................

Lite om mig själv

Jag är född och uppvuxen på Gärdet i Stockholm och tog studentexamen vid Högre allmänna läroverket på Östermalm år 1967. Jag har alltså mina rötter i storstaden men grundplåten i mitt liv har kommit att bli torpet i Askeryd
Efter studenten följde en ettårig militärtjänstgöring "lumpen" vid kustartilleriet i Härnösand som var brukligt förr för alla killar som slutat skolan.

1969-1984. Periodvis studier i ryska, tjeckiska och bulgariska vid Slaviska institutionerna i Uppsala och Göteborg. Stipendiat i Prag läsåret 83-84. Jag har deltagit i ett antal sommarseminarier i Sofia, Bulgarien och i Prag, Tjeckien.

Mitt intresse för slaviska språk bottnar ursprungligen i en nyfikenhet för en ganska okänd kultur för oss i Sverige som finns alldeles i vår närhet. Jag ville veta mer om våra grannländers historia och språk, en sysselsättning som har berikat mitt liv och något som jag kan rekommendera.

Jag är dock inte den förste från Askeryd som har studerat i Prag. År 1381, 602 år innan mig, studerade en ung man från Askeryd vid Karlsuniversitet. Han hette Nils och det var hans far Riddaren Ulf Håkansson(Läma) som skickade sin son för studier i Prag. Släkten Läma bodde på Södergården, säteriet. Gården hade varit i familjens ägo sedan någon gång i mitten på 1200-talet. Bilden visar Karlsbron i Prag, byggd 1357. Bron fanns på plats när Nils studerade i Prag.

1973-1974 var jag bosatt i Kalifornien, USA

1980 flyttade jag till Göteborg och därefter sjuksköterskeutbildning i Skövde och senare i Göteborg vidarutbildning i intensivvård och anestesi

1981-2008. Arbete på följande intensivvårdsavdelningar: InfektionsIVA Östra sjukhuset Göteborg, ThoraxIVA Sahlgrenska sjukhuset Göteborg, IVA Kungälvs sjukhus och IVA Höglandssjukhuset i Eksjö.

Från år 2008 och framöver, mestadels palliativ vård och hemsjukvård i Lundby Göteborg och Aneby.

Så kom jag till Småland.........

Det var på våren 1980 som jag som nybliven "arrendator" blev installerad på Sjöhester av Greve Bondes förvaltare och kassör Herr Helgesson. Det var efter en rekommendation - ett personligt brev skrivet av min vän och företrädare på Sjöhester -studierektor Folke Åkerblom- till Greve Gustav Carlsson Bonde av Björnö på Bordsjö - som jag fick förmånen att arrendera Sjöhester.

Vid inventeringen av Sjöhester påträffades ett par saker som fångade mitt intresse. Förutom det grevliga porslinet som Folke Åkerblom lämnade kvar så fanns på vinden djupt begravt i sågspånet en gammal korpralsmössa från 1800-talet och bokomslaget till Luthers lilla katekes som tillhört någon Lydia Andersson. Vid trädgårdsarbete har hästskor påträffats en del mycket små.

Fynden visade sig vid senare efterforskningar vara signifikanta för gårdens historia och det är bland annat om dessa fynds bakgrund som denna hemsida handlar om.

Förutom själva historien om ett gammalt torp så handlar hemsidan om en kärleksförklaring till ett torp, till en väl bevarad torparbygd. En miljö som erbjuder goda livsbetingelser och där känslan infinner sig att här vill jag vara. Det är många års erfarenheter av torparliv som ligger bakom hemsidans tillkomst.

Målsättningen med hemsidan är att skapa ett intresse för småländsk historia och de kulturella värden som finns här och jag ser det som en uppgift att söka vidare både i Sjöhesters, Askeryds och Smålands historia. Det här är ett intresse med möjligheter till utveckling som jag gärna delar med andra och det är nog också så att efter många fina år på Sjöhester så vill jag ge någoning tillbaka till Sjöhester.

Tid för reflektion

Efterforskningarna kring gårdens historiska öde har gett mig en del funderingar kring livet och den tid vi lever i.
Det är mediasamhällets förtjänst att jag hemma på ett enkelt sätt har kunnat samla information på Riksarkivet, hitta relevanta avhandlingar och hänvisningar till källmaterial på nätet och sedan göra en sammanställning i form av en hemsida. Det var inte länge sedan som detta var en omöjlighet.

Inspirationen till hemsidan finns att hämta på plats, på gården och i dess omgivningar. Här känns mediasamhällets närvaro snarare påträngande, störande eftersom andra värden gör sig påminda. Värden som inspirerat författare och konstnärer som Astrid Lindgren och John Bauer och som söker sig utanför mediasamhällets "nuorientering" och omedelbara bekräftelseskapande behov, en miljö som uppmuntrar till reflektion och eftertanke.

En kanske 800-årig historia finns fördold i gården, spåren finns där, och om man för en stund i sin sinnevärld låter tiden stanna och går bakåt i tiden så väntar en spännande resa ner i historien.

Det är ungefär så som jag har upplevt mitt arbete med att söka i Sjöhesters historia. För att sedan ur en känslomässig upplevelse åstadkomma en historisk berättelse krävs konkreta historiska kunskaper och framför allt tid. Riksarkivets material är omfattande och det gäller att sortera sammanställa och utvärdera.

Nog för att det var annorlunda förr. Då användes ett litet på många sätt viktigt hus för reflektion och samtal på Sjöhester. Det är ett hus byggt med omsorg och kärlek för att man ska trivas där. Som på en tron kan man kliva upp och sätta sig och man har två valmöjligheter och man kan göra det i sällskap om så önskas !

Förr i världen när kanske tio personer bodde på Sjöhester så avhandlades livets väsentligheter privat just här på "hemlihuset", med sina två hål. Man var uppenbarligen inte blyg för varandra förr i världen minsann, vilket jag har påpekat för vänner och bekanta eftersom jag inte har varit särskilt framgångsrik med att återinföra en gammal tradition.

Inspirationen till hemsidan har jag fått genom människor som jag har mött, som är en del av mitt liv på Sjöhester. Förutom mina allra närmaste som jag delar livet med, vill jag nämna Folke Åkerblom, min företrädare, på Sjöhester. Det var genom honom som jag fick möjligheten att bekanta mig med det Småländska höglandet, för mig tidigare helt okänt. En annan viktig person är min mormor Siri-Lisa och vidare Astrid Claesson som bodde på Sjöhester på 1920-1930-talen.

Siri-Lisa Björck, född Malmgren från Kalmar 1895-1982.

Jag har småländskt påbrå i min mormor Siri-Lisa från Kalmar. Jag växte upp med kalmarmål på sommarloven på Torsö i Vänern utanför Mariestad. Det var Siri-Lisa som mot min morfars vilja genomdrev att familjen behövde ett torp. Det var hon och jag som lät flyttlasset gå till torpet på Torsö när jag var en sexårig stockholmsgrabb. Det var hon som lärde mig att skörda och ta vara på skogens skatter och det var hon och jag som hade roligt på våra cykelutflykter på ön. Siri-Lisa och jag hade en allians, som varade så länge hon levde.

Förutom min mamma Inga födde hon en dotter och två söner. Hennes två förstfödda pojkar dog i tidig ålder med ett par års mellanrum och nog var de så att det var jag som fick ta emot mycket av den kärlek och omtanke som hon aldrig fick möjlighet att ge sina egna pojkar.

Siri-Lisa var en mjuk frigjord kvinna med mycket humor och ett skratt som smittade av sig. Hon var en aktiv och intressant kvinna för sin tid när patriarkatet rådde och kvinnor inte hade haft rösträtt så länge. Hon blev invald i kommunfullmäktige i Mariestad på 30-talet. Hon var också chef för lottarörelsen i Mariestad, körledare och organist.
Det är nog också så att jag genom min älskade mormor Siri-Lisa i mitt arv fick en förkärlek för Småland och när möjligheten kom på tal att få bo på ett torp i Askeryd så kändes det redan självklart och hemtamt.

Jag har på min far Wilhelm Beckmans sida rötter i Småland både genom min farmor Märtha Beckman - född Lundberg - och min farfar Sigurd Beckman.
Farmor Märthas mamma Sophi var född Follin. Sophis farfars far Samuel Follin gifte sig med Anna Christina Ekeroth på 1700-talet. Anna hade sina rötter i Eksjö. Hennes farfar Staffan Nilsson flyttar till Eksjö i mitten på 1600-talet. Där blev han borgare och skomakare. Han gifter sig med Kerstin Nilsdotter och tar sig namnet Ekeroth efter staden Eksjös namn.

Mitt efternamn Beckman härstammar från Jönköping. Det är en brandsoldat Lars Andersson i Jönköping som tar sig namnet Beckman på mitten av 1700-talet. Han levde mellan 1734-1784 och var gift med Elisabeth (Lisa) Månsdotter 1743-1797. Varifrån namnet Andersson härstammar återstår att utforska.

Astrid Claesson, född Granman från Askeryd 1915-2004

Astrid växte upp på Sjöhester under 1920-1930-talen med sin syster Lisa (bilden) och sina föräldrar under en tid när Sverige fortfarande hade en stor bondebefolkning. När Astrid växte upp hade Askeryd c:a 1000 invånare, tre gånger fler än idag. Astrid gick i skola i Lönhult. Varje morgon inväntade hon sina skolkamrater från Oroen och så gick de i ur och skur hela vägen till Lönhult. Hon hade med sig matlåda och mjölk i en unikabox och på vintern vid sträng kyla så hann mjölken att frysa innan hon kom fram till Lönhult.

Av hennes berättelser förstår man att man hade självhushållning. Det mesta man åt producerade man själv, bland annat korv, som röktes. En sensommar hade man fått ihop så mycket lingon att det blev ett helt lass som transporterades med häst och vagn in till maknaden på torget i Eksjö. Man hade ännu ingen el, vatten hämtades i brunnen, kläder sköljdes i bäcken. På en fråga om hon tyckte att livet var slitsamt på gården så svarade hon att det var inte så de tänkte. Var och en kände väl till uppgifterna som skulle göras och det var aldrig brist på sysselsättningar. Astrid reflekterade över dagens samhälle med en stillsam förundran över varför allting är så bråttom numera.

Mitt sista möte med Astrid var på ett boende på Antuna i Aneby, hösten 2004. Hon var märkt av sina krämpor och jag ville uppmuntra henne och föreslog att jag skulle ta med henne ut till Sjöhester en fin dag till våren. Ödet ville annat och så blev det inte. Hon avled senare på hösten och jag fick aldrig dela en stund med henne på Sjöhester

Jag är tacksam över att jag fick träffa Astrid. Hon berättade gärna om livet på Sjöhester. Hon är ju en av mina företrädare på gården och Astrid och jag har gemensamt att vi är de allra senaste i en lång kedja som bott på här i ett långt historiskt perspektiv ner till medetiden, ner till början på 1500-talet när Sjöhesters första namgivna man bodde här. Han hette Anbjörn. Han föddes när Gustav Vasa blev kung.

Livet har sin gång och framtiden blir till historia, för det är så livet är. Vi har vår stund på jorden.

Historieämnet i skolan var för länge sedan ett viktigt ämne. Tanken var att vi alla i Sverige skulle känna till vår svenska historia, vår härkomst, så att vi förstår varifrån vi kommer. Med den kunskapen är det lättare att förstå den tid vi lever i och kanske vad som komma ska.

Min egen närvaro på Sjöhester är i ett historiskt perspektiv försvinnande liten. Bilden visar mig själv på kanske det äldsta odlingsröset, alldeles intill Sjöhester. Visst är det fantastiskt att det faktiskt är någon som lade dit stenarna för kanske 800 år sedan.

Området kring Sjöhester är rikt på odlingsrösen och ibland prydliga stengärdsgårdar som representerar olika epoker i traktens historia. Det är uppenbarligen så att mina företrädare för åtskilliga sekler sedan hade estetiska synpunkter på hur en stengärdsgård skulle se ut.....Det var någon som var här och konstruerade den, ägnade funderingar kring utseendet mätte upp så att den skulle bli rak och sedan passformen på stenen så att den skulle passa in.

Så är det i Småland, i stenarnas rike. Prydligt och ordentligt radar stengärdsgårdarna upp sig, som ett historiskt nätverk som för tankarna till andra tider och livsvillkor. Man ser dem som minnesmärken i skogen kring ödetorpen, en ständig påminnelse om liv och rörelse för länge sedan.

I Djupadal finns Askeryds kanske vackraste stengärdsgård, ett mästerverk anlagd kanske på 1600-talet eftersom Djupadal koloniserades då. Detta är ju ett uttryck för en konstform med rötter i medeltiden värd att beakta. Nog har jag väl drömt om att för bara en kort stund få vara med och se när stenarna las på plats, när mark röjdes och gården blev till någon gång i slutet av 1100-talet eller början på 1200-talet. Den drömmen lär jag få behålla för mig själv, men en sak är ändå säker. Jag kommer att fortsätta mina efterforskningar i en oöverskådlig framtid i mina ansträngningar att ge en bild av Sjöhesters historiska öde. Jag vill veta vad som egentligen har skett här under kanske 1000 år, och om det nu finns någon mer som är nyfiken och vill vara med och utveckla tankarna kring Askeryds historia så är jag tacksam för synpunkter....och vem vet det kanske finns någon som har sina rötter här........