Till Smålands historia

Dackeland
Uppdaterad d. 20/2 2013


Dackeland


Kampen mellan det "nya" och det "gamla"

Småländernas historiska epok av provinsiell frihet går mot sitt slut när Dackeland besegras. Den "nya tiden" med en modern svensk kungamakt, en nationalstat, har segrat. Kraften i det småländska upproret under ledning av Nils Dacke 1542-43 vittnar om en oerhörd kampvilja och beslutsamhet.

Varför inträffade det största bondeupproret i vår svenska historia just i Småland och vad var det egentligen i den småländska själen som drev dem att dö för sin sak ?

Hade sekler av oberoende och självbestämmande, rätten att rå sig själv, skapat en småländsk identitet och så föddes konungariket Sverige i Stockholm med kung Gustav Vasa i spetsen. En kung med en annan historisk bakgrund norrifrån som lade sig i småländska angelägenheter.

En ung kungamakt som tog kommando över ett landskap som i slutet av Unionstiden innan Gustav Vasas makttillträde av egen kraft och offervilja gjort sig fritt från dansk överhöghet. Det fanns uppenbarligen inte längre utrymme för något lokalt självstyre när den "gamla" tiden går i graven och den "nya tidens" nationalstat föds.

Dackarna, skogens krigare

Holaveden var under medeltiden ett otillgängligt skogsområde som bildade en naturlig gräns kallad "Rikets förmur" mellan Östergötland och Småland.

Området breder ut sig söder om östgötaslätten och sträcker sig från Vättern i väster till sjön Sommen i öster. Det var här, hemma i skydd av skogen, i otillgängliga nordsmåländska gränshäraden såsom Vista, Norra Vedbo, Ydre, Kinda och Tjust, som Dackeland härskade.

Den svenska kungamaktens armé som till största delen bestod av inhyrda tyska legosoldater kom till korta med smålänningarna i deras egen miljö. Gusav Vasa hade kontroll över sin armé som var förlagd på slättlandet i Vadstena och Linköping.


Gustav Vasa drar åt snaran

Upprinnelsen till Dackeupproret finns att söka i en ung expanderande svensk kungamakt, som för att stärka sitt inflytande bildar kontrollerande nätverk på landsbygden. Makten centraliseras till Stockholm och i kungliga slottslän härskar Gustav Vasas lojala läntagare, adelsmän trogna sin kung och fogdar som vet att kartlägga och beskatta Sveriges samtliga gårdar. Redan i mitten av 1530-talet visar sig missnöjesyttringar i Småland. Orsaken är nya skattepålagor. Den fria gränshandeln är nu ett minne blott och kronan lägger beslag på kyrkans skatter, ofta donationer från allmogen. Kungliga räfster genom Småland genomförs, som leder till att bondeledare halshuggs.


År 1536 klagar Kung Gustav i en skrivelse till befolkningen i Holaveden:

Under hösten har ett löst sällskap överfallit en av konungens fogdar och fråntagit honom hans penningar. Ja han hade med knapp nöd kommit undan med livet. Desslikes vankar här också ett sällsamt och farligt rykte, så att utöver Holaveden får ingen man snart fara, varken åter eller fram med mindre än att han än där bliver okristeliga mördad, rövad, skinnad och av daga tagen, vilket är emot Gud och all kristelig lag..


År 1537 uppsatte konungen och rådet ett helt syndaregister över de hårdnackade smålänningarna:

De smålänningar hava nu uti några år varit Kungl.Maj:t:s och Sveriges rike ganska ohörsamme och genstörtige och icke utgjort sin lagliga och årliga skatt och utskylder, som dem med rätta hade tillkommit.
Så förhugga de ock mycket onytteligen eke- och bokeskog, besynnerliga om vinteren till deras boskap och eljes då inget behov gjordes.
Samme smålänningar bruka månge och åtskilliga skalkestycker(=illdåd) både i ena måtton och andra, skjuta och slå varann inbördes ihjäl, den ene efter den andre.
Likaledes göra de med Hans Nåds fogdar, så att ingen vill eller kan snart bliva hos dem.
Likaledes hålla de varken tingsfrid eller kyrkofrid vilket är emot all kristelig lag.
Och därtill giva de upp ett gemenigt(=allmänt) anskri, att de vilja slå ihjäl dem alle, som rödklädda(=frälsemän) äro.
Sammalunda fick man ock uppenbarligen höra av dem, när vår Nådige Herres krigsfolk(=svenska armén) drog in i Skåne(=danska Skåne), att de ville slå dem på baken.
Om sådana gärningar och onyttigt snack är skäligit och redeligit, därom kan var man döma.


Reaktionen

Svaret kommer från södra Småland när kungens utsända, fogdar mördas av upproriska rebeller. Det är nu som proteströrelsen får ett namn i ledaren Nils Dacke. Sommaren 1542 inleds upproret mot kungamakten i gränstrakterna mellan Småland och Blekinge. Ett uppror som sedan sprider sig snabbt. Vid årskiftet 1542-1543 utbryter stridigheter i norra Småland och Östergötland.


Striderna vid Mjölby i februari 1543

Slaget vid Mjölby inleddes i februari 1543 i närheten av Kungshögabacken, öster om Mjölby. Förmodligen handlar det om en grupp upprorsbönder som företagit en plundringsexpedition in i Östergötland och som mötts av kungens trupper i landskapet och sedan dragit sig tillbaka söderut. Uppgifter om striderna är knapphändiga men det framgår dock av saköreslängderna från år 1543 att bönder bötfällts för sin delaktighet i slaget vid Mjölby, bland andra en änka i Redeby, som får böta sju oxar för sin mans deltagande vid stiderna vid Mjölby. I Gustav Vasas registratur nämner Gustav Vasa 21 februari 1543 rykten om ett bondeanfall över Holaveden. Den 27 februari 1543 skriver han till Nils Larsson, som i ledning för en dalafänika skall ha deltagit i striderna, och efterfrågar varför han ännu inte fått några uppgifter om läget i Östergötland. Han skickar därefter flera brev där han efterfrågar information om läget. Den 6 mars skriver kungen till Per Brahe och tackar för de goda nyheterna från denne, och säger: att wij förnimme thin flijtt och willigheet till att göre wåre fiender affbruck och niderlag, vilket troligen syftar på slaget vid Mjölby.


"Smålänningar inga goda svenskar"

Konsekvenserna för Smålands del av Dackeupproret blev förödande.
En ringaktande och misstänksam syn på landskapet hämtade länge sin näring i en fruktan hos den politiska eliten i Stockholm för ett nytt Dackeuppror. Smålänningar sågs inte av den nya kungamaktien i Stockholm som "goda svenskar" och smutskastningen och nedsättande skämt av smålänningar kom att pågå långt fram i historien.

Budskapet förtydligades efter Dackefejden genom att kungamakten lät förstärka borgarna i Jönköping, Växsjö och Kalmar och bygga ett nytt slott i Vadstena. Åtgärder i syfte att få kontroll och tvinga Småland in i den svenska riksgemenskapen.


Jönköpings slott var ett av Sveriges största slott 1544-1737

Slottets tillkomst får ses som en direkt följd av Dackeupproret 1542-43. En osäkerhet i Stockholm inför framtida oroligheter i Småland. Centralmakten hade därför behov av en befästning i Jönköping, dels som en spärr vid det strategiska vägskälet där Eriksgatan mötte Nissan- och Lagastigarna, dels för kontroll av norra Smålands befolkning.

Slottsområdet hade anor sedan 1200-talet. Det var här som franciskanermunkarna grundade sitt kloster, som antagligen instiftades av Magnus Ladulås år 1283. Efter reformationen avvecklades klosterverksamheten. Byggnaderna togs över av Kronan och omvandlades på Gustav Vasas initiativ från 1544 till en slottsanläggning. Omfattande befästningarbeten genomfördes och 1556 försågs slottet med artilleri placerat dels på vallarna dels i runda hörntorn, det så kallade Lilla Arkliet.

I sitt fullt utbyggda skick kom Jönköpings slott att bli en av landets största fästningar och upptog då en yta på ca 10 ha. Dess strategiska betydelse minskade dock efter Roskildefreden 1658 då Jönköping inte längre var en gränsstad.

I samband med Nordiska Sjuårskriget brändes både slott och stad hösten 1567 inför ett hotande danskt anfall. Under lång tid låg slottet i ruiner, men mot slutet av seklet påbörjades en ambitiös om- och utbyggnadsperiod som med vissa avbrott kom att pågå under hela första hälften av 1600-talet. Bastionssystemet påbörjades i början av 1600-talet med de båda södra bastionerna Gustavus och Carolus som sannolikt stod klara redan innan stadens brand 1612. Även den nordvästra spetsbastionen, Adolphus, var sannolikt i det närmaste färdigställd vid detta tillfälle medan Christina i nordöst prioriterats lägre och byggts klar först några år senare.

År 1737 drabbades slottet av en förödande brand, varefter det inte återuppbyggdes.


Synen på smålänningar


Gustav Vasa
I Småland var Nils Dacke frihetshjälten och i Stockholm stämplade kungen genomgående upprorsmännen som ”de småländska skogstjuvarna” och ledaren Nils Dacke som ”en uppenbar förrädare, horkarl och kättare”.

Ivan den föreskräcklige 1500-talet
Bilden av den trolöse smålänningen spred sig ända till Ryssland. När den ryske tsaren Ivan den förskräcklige skriver ett brev till Johan III i Sverige på 1570-talet så är det fullt med invektiv och oförskämdheter. Bland annat skriver tsaren att Johan är en ömklig figur särskilt eftersom hans fader skulle härstamma från småländska bönder.

"Inför Vår Herre är vi alla smålänningar"
Ett mycket gammalt talesätt som har sitt ursprung i den stränga lutheranska tron. Andemeningen är att inför Gud är vi små och ynkliga varelser.

Per Brahe, Visingsborg på 1600-talet
Per Brahe höll gästabud för folket i sitt grevskap. Som svar på frågan vaifrån bönderna kom fick han svaren :
Västgötar om du vill vetát!....östgötar, Gud ske lov!....smålänningar, Gud hjälpe oss!

Johan Gabriel Oxenstierna
Under 1700-talet, slog ofta negativa och ringaktande omdömen om Småland och smålänningar igenom bland skribenter som betraktade landskapet från en upphöjd position i Stockholm. Poeten Johan Gabriel Oxenstierna påstod att folket därnere var lika trögt som den jord de förgäves brukade.

Esaias Tegnér 1800-talet
Esaias Tegnér lät sitt ironiska gissel vina över smålänningens påstådda olater i brev till vänner. Han stämplar folket som ”ett sniket, trolöst och ärelöst släkte, som är för snålt för att vara glatt och för fattigt för att vara ärligt”.

"Mörkaste Småland."
Så sent som på 1890-talet skrev journalisten Jonas Brag knuten till Dagens Nyheter om det ”Mörkaste Småland”. Särskilt i Stockholmsbaserad massmedia är slagordet fortfarande en frekvent och nedlåtande klyscha.

Folkskolans läsebok 1910.


Sagan om vår Herre och Småland

Vår Herre höll på med att skapa Sveriges landskap, och Sankte Per gick med och såg på. Till slut tyckte han, att det var rakt ingen konst. Vår Herre hade redan börjat lägga ut och ordna Småland, då Sankte Per livligt bad att få fortsätta. Det gick Vår Herre med på, men för att icke vara sysslolös, tog han genast själv itu med Skåne. Sankte Per började nu forma berg och åsar och stapla upp stenhögar på bergen, ty han ville, att marken skulle komma så nära intill den goda solvärmen som möjligt. Och så bredde han ut ett tunt jordlager över stenmassorna. Men han förstod ej, att ett land, som når högt upp emot molnen, är mera utsatt för köld, snö, regn och oväder, utan han var högeligen belåten med sitt verk. Och så gick han ned till Skåne för att träffa Vår Herre.

”Är du redan färdig?”
”Ja, för länge se’n”, svarade Sankte Per.
Sankte Per såg ut över de jämna åkrarna och ängarna, som lyste i solskenet, men han såg också sjöar, åar, åsar och skogar på sina håll. ”Åjo”, sade han, ”det här är nog ett gott land, men jag tror ändå, att mitt är lika bra.”

Och så gingo de tillsammans åstad för att titta på Sankte Pers skapelse. Men medan Sankte Per var nere i Skåne, hade det kommit ett par strida slagregn och sköljt bort nästan all jorden från bergen och ner i skrevorna, och vattnet hade fyllt dessa och bildat sjöar och stora kärr; men på några jämna ställen låg sanden torr och törstade i solen.

”Ja, det här landet kommer att bli magert och torftigt i alla tider, det kan inte hjälpas”,sade vår herre.
”Å, så farligt är det väl inte”, sade Sankte Per.
”Vänta bara, tills jag hinner skapa folk, som kan odla upp mossarna och röja upp åkrar ur stenbackarna!”
”Nej”, sade Vår Herre, ”Det ombetror jag dig visst inte. Men du kan få gå ner till Skåne, som jag har gjort till ett gott och lättskött land, och skapa folk till det landet. Smålänningen vill jag skapa själv.”

Och så skapade Vår Herre smålänningen och gjorde honom kvick och förnöjsam och glad, flitig, tilltagsen och duktig, för att han skulle kunna skaffa sig bärgning i sitt fattiga land.



.