Småland och Sjöhester

Det som kännetecknar 1600-talet är att bondesamhället militariseras när indelningsverket införs. Sverige blir en militär stormakt, krigsbyten och ekonomisk makt gynnar de som redan är rika, för bönderna är livet en kamp för brödfödan, särskilt under 1690-talet med återkommande missväxt.

För Smålands del däremot innebär 1600-talet en stor förändring. Landskapets strategiska läge som gränsprovins förändras efter frederna i Brömsebro och Roskilde 1645 och 1658 när 1/3 av Danmark, d.v.s när de östdanska provinserna Skåne, Blekinge Halland och Bohuslän införlivas med Sverige. Efter mer än två sekler av instabila politiska förhållanden under Kalmarunionen, Dackeupproret och det Nordiska sjuårskriget inträder en lugnare period. Sverige befinner sig visserligen i krig under stormaktstiden , men stridigheterna förekommer inte som tidigare på småländsk mark. Kalmars strategiska läge som militär utpost i söder förändras i och med att riksgränsen försvinner och Karlskrona blir istället militärbas.

Under en stor del av 1600-talet var Sverige i krig med sina grannar. Efter krigen i Baltikum följde krig mot Danmark och deltagande i trettioåriga kriget. Genom freder och stillestånd i Stolbova 1617, Altmark 1629, Brömsebro 1645, Westfalen 1648 och Roskilde 1658 utvidgades Sverige till att omfatta hela det nuvarande landet, Finland samt bl.a. norra Baltikum, Ingermanland, Karelen och stora delar av Nordtyskland.

Under Gustav II Adolf (1611–32) inleddes även ett inre reformarbete under ledning av rikskanslern Axel Oxenstierna. Sverige fick en väl fungerande fyrståndsriksdag med bonderepresentation, gymnasier i stiftsstäderna, hovrätter, universitet och nya ämbetsverk.

Sverige blir en stormakt

Det var på 1600-talet som Sverige utvidgade sitt territorium till att bli nordeuropas mäktigaste land. Riket hade tre skickliga enväldiga härförare till kungar, Gustav II Adolf, Karl X Gustav och Karl XI.

Förutsättningarna till framgång fanns i vår tidigare historia. Det var Birger Jarl som iscensatte riksbildningen på 1200-talet och senare Gustav Vasa, som grundade konungariket Sverige på 1500-talet.

Gustav II Adolf byggde upp en effektiv förvaltning, moderniserade och rustade upp armén. Hans efterföljare såg till att konungamaktens ställning befästes.

Karl XI:s förmyndarregering under ledning av högadeln misskötte rikets finanser. Riksdagen 1680 beslöt därför att införa kungligt envälde och genomföra en reduktion, ett förstatligande av en stor andel av adelns gods. Denna åtgärd banade väg för den unge Karl XI att genomföra en organisationsplan för försvaret. Indelningsverket utvecklas och Sverige blir i praktiken en militärdiktatur. Många frälsegårdar blir istället kronogårdar, "boställen" för officerare. Militärt sett blev indelningsverket ett framgångskoncept och Karl XI utvidgade Sverige till sin största utbredning någonsin. Både Ryssland och Danmark hade på 1600-talet interna problem och var politiskt försvagade och de svenska stormaktsdrömmarna fyllde därmed upp ett maktvakuum som fanns i norra Europa.

Systemet att avlöna befäl med inkomster från kronogårdar, alltså gårdar som kronan ägde men lånade ut som lön, hade använts redan under Gustav II Adolfs tid, det vill säga tidigt 1600-tal. Problemet var att det inte fanns tillräckligt med lediga kronogårdar för det militära behovet.

År 1682 fattades beslut om ett heltäckande indelningsverk. En förutsättning för detta var reduktionen, det vill säga att kronan/staten övertog fler gårdar som man sedan kunde använda som militära boställen för befäl. Genom indelningsverket fick Sverige militärer som var närmast självförsörjande, de levde som jordbrukare i fredstid på bostället de fått sig tilldelade. På det viset kunde kronan spara in kostnaden för soldatens lön.

Indelningsverket indelat i tre delar

För att garantera att det fanns soldater under de tider då kriget hotade, skapades alltså Indelningsverket 1682. Det var landshövdingen i varje län som hade det yttersta ansvaret när man behövde värva soldater. Indelningsverket var indelat i tre delar; det militära befälets avlöning, rusthållet och det ständiga knekthållet.

Befälets avlöning.
Det första avsåg betalningen av befäl. De avlönades genom ett boställe och vad jorden som tillhörde bostället gav. Boställets storlek varierade beroende på innehavarens militära grad.

Kavalleriets Rusthåll.
Det andra var rusthållet och dess ägare, rusthållaren. Rusthållens skatteskyldighet bestod i att bekosta en ryttare, en husar. Ägaren av en sådan gård kallades rusthållare. Kronan svarade för vapen och rusthållaren för hästar, ryttare och övrig utrustning. Rusthållaren var skattebefriad med ett fastställt belopp. Om kostnaderna för rusthållet översteg skatten som rusthållaren var befriad ifrån så fick rusthållet ekonomiskt stöd från fördelshemman = augmentshemman. Dessa augmentshemman var alltså indelta till ett bestämt rusthåll och en viss del av deras skatt gick till rusthållaren.

Infanteriets Knekthåll.
Det tredje avsåg fotsoldater. Det organiserades så att två till fem gårdar i en by åtog sig att skaffa en soldat och förse honom med uniform och annan utrustning. Genom detta befriades bönderna från att själva utskrivas till krig. Det var viktigt att jorden brukades och att kronan fick in sin skatt.
Det var inte alla som blev tvungna att utse och bekosta en militär. Befriade var innehavare av adliga sätesgårdar, befälsgårdar, gästgiverier och gårdar som tillhörde länsmän och posthantering.

Varje socken bildar rotar
Enligt ett beslut från 1683 skulle bönderna i ett landskap sätta upp och underhålla ett regemente på 1200 man. Varje socken bildade rotar. Varje rote bestod av c:a två mantal eller 6-10 gårdar. Den största gården kallades stamrote och här bodde Rotemästaren. Fyra rotar bildade ett korpralskap. Roten hade ansvar för att bekosta en soldat. För att locka bönder att bli knektar fick de förutom lön också ett eget torp där de kunde bo under fredstid. Till torpet fick de också en bit jord där de kunde odla sina grödor och en bit äng som kunde ge deras djur foder under vintern. Vid behov kunde knekten få lite extra pengar samt säd till åkern och hjälp med gårdens transporter. Det vanliga var att bönderna byggde knektens hus, medan han själv odlade den tillhörande marken. När knekten var i strid hade bönderna plikt att hjälpa till med att sköta torpet. Knekten fick också en uniform som inte fick användas och smutsas ner under det vardagliga arbetet på torpet.

Bönderna ville gärna att soldaten hade en familj som kunde hjälpa till och ta hand om torpet om soldaten skulle ut i strid. Om soldaten var ogift, ville bönderna i byn gärna att han skulle gifta sig med änkan efter en tidigare soldat. Då slapp byns bönder att betala fattighjälp till änkan och barnen. En soldat skulle vara frisk och kunna göra nytta om det blev krig. Den som blev sjuk fick sluta. Senare ändrade man reglerna så att soldaten upphörde med sin krigstjänst vid 55 års ålder.

Soldatnamn.
Indelta soldater fick ofta soldatnamn som binamn. Namnet var knutet till roten, och en nyrekryterad soldat kunde överta företrädarens namn. I och med allmogens antagande av fasta släktnamn under slutet av 1800-talet kom många soldatnamn att bli ärftliga, och de utgör ett karakteristiskt inslag i det nutida svenska släktnamnsförrådet. Vanliga namn på indelta soldater var Klang , Blixt, Modig, Stål och Sköld. Båtsmän hade namn som Boglina, Roddare och Kompass. Namnen hade ibland anknytning till soldatens militära uppdrag. En soldat skulle vara ”Modig” och gjord av ”Stål”.

Norra Vedbos kompani

Den växande stormakten kräver ett dugligt försvar med en militariseringen av bondesamhället som följd, vilket ses i Askeryds mantalslängder från 1620-talet och framåt. En del gårdar blir indelta och får därmed en militär tillhörighet andra blir boställen för befäl eller underbefäl eller rusthåll för kavalleriet.

När det gäller fotfolket, infanteriet så tillhör Askeryd Norra Vedbos 2:a kompani, tillhörande Jönköpings regemente.

År 1682 upprättas elva rotar i Askeryd (Rotenr 12-22) och i Sjöhesters närområde blir kronohemmanet Vära stamrote med rotenummer 20. Väras soldattorp kom att kallas Väratorpet.

Kavalleriet utvecklas och ett flertal gårdar i socknen blir rusthåll med ansvar för ryttare och en häst i utbyte mot skattefrihet. I Sjöhesters närhet är det storgården Lutarp med sina tre 1/2 mantal som blir rusthåll för en ryttare. Övriga rusthåll i Askeryd är Redeby och Hagrida

Sjöhesters militära status

Gården får 1608 ett mantal angivet, ett mått på gårdens skattekraft. Sjöhester blir 1/4 mantal, som betyder att gården är medelstor.

Samtidigt byter Sjöhester ägare och övergår från att ha varit kyrkohemman till att bli statens kronohemman. 1619 noteras gården som indelt under Patrick Ruthwens kompani. Gården noteras i tiondelängder och mantalslängder som "nybygge" ända fram till 1630 och därmed haft den beteckningen i nästan 100 år sedan 1539.

Från år 1643 finns tillgängliga mantalslängder bevarade på Riksarkivet som ibland mer detaljerat namnger vilka som bor på gården. Sporadiskt framöver anges både man och hustru och eventuella barn med både förnamn och efternamn. Tidigare angavs endast för varje gård, mannens förnamn och gårdens namn.

Sjöhester noteras som "boställe" för befäl och underbefäl i infanteriet mellan 1619-1688. Från år 1689 står Sjöhester angivet som ett fördelshemman, augmentshemman i kavalleriet till rusthållet i Lutarp.

Boende på Sjöhester

1600-1620
Peder(Per) och Måns och Lars.
Tre mansnamn figurerar sporadiskt mellan 1600-1620. Först Peder, Per 1600-1610. Måns 1606-1619 och sist Lars Svensson 1619. I tiondeslängderna förekommer oftast endast förnamnen på männen och namnet på deras gård. Deras sociala situation anges inte.

1620-1622
Per Jonsson tjänstgjorde i Patrick Ruthvens kompani.
Per var Kvartersmästare när Patrick Ruthvens kompani framgångsrikt intog Lettlands huvudstad 1621. Hans roll som Kvartermästare innebar att han var befälsperson, chef för underhållstjänsten på kompaniet.
Mellan 1600-1629 var Sverige invecklat i krig med Polen, kallat "Andra polska kriget", en kamp om den svenska kronan mellan avsatte svenske katolske kungen Sigismund, även kung i Polen, och den svenske kungen Karl IX, där senare Gustav II Adolf blev invecklad. Sverige gick ur kriget som segraren.

Patrick Ruthven var skotsk militär i svensk militärtjänst mellan 1609-1637. Han befordrades 1617 till överstelöjtnant och placerades vid Herman Wrangels småländska regemente. Under 1620-talet var Ruthven regementschef för flera olika småländska regementen och 1629 för ett värvat skotskt regemente. Han befordrades 1632 till generalmajor och 1635 till generallöjtnant. Ruthven var en skicklig krigare och utmärkte sig flera gånger i Gustav II Adolfs krig, framför allt i slagen vid Mewe 1626, där han kraftigt bidrog till konungens seger, och den betydelsefulla segern under eget befäl över sachsarna vid Dömitz 1635 vilken tryggade övergången vid Elbe för Johan Banérs armé.

1625-1627
Eric Bengtsson tjänstgjorde i Göran Soops kompani, Norra Vedbos härad.
1634
Jöns

Några familjer som bodde på Sjöhester enligt mantalslängder:

Sjöhesterkarta 1640-1642

En modern karta visar att ungefär samma åkrar brukas än idag som år 1640-1642.
Råg och korn odlades och Sjöhester hade en humlegård, där nuvarande lada finns. Året 1646 är i Sverige känt som ett nödår. Dåliga eller uteblivna skördar och frågan är hur läget var i Askeryd ?

1 Siöheester. Cronehemman 1/4.
A I Norregierdet såås 1 3/4 tunna
B Mellangierdet sås 1 1/2 tunna
C Södregierdet sås 1 3/4 tunna
D Engh till 12 lass höö.
Humblegård till 200 stenger.
Nödtorfftig skog och uthmarck.

1635-1646
Lars Jonsson och Ingrid Pålsdotter
Kartan visar hur det såg ut när den första kända namngivna familjen bodde på Sjöhester. Enligt mantalslängder från 1643-1646 bor Lars Jonsson gift med Ingrid Pålsdotter (Påvelsdotter) på Sjöhester. De har en dotter som heter Karin Larsdotter. Året 1643 är alltså året när Ingrid blir den första kvinnan att omnämnas på Sjöhester. Tidigare tiondelängder och mantalslängder anger nästan alltid endast mannens förnamn och namnet på gården.

1647-1661
Korpral Sven Andersson
Sven var gift med Karin Svensdotter. Hon blir änka 1655 och bor själv kvar på Sjöhester fram till 1661.

1662-1664
Korpral Anders och hustru.

1665-1668
Jon är noterad som dräng första gången 1665. Därefter Jon och hustru.

1667-1675
Förare Knut flyttar in. Knut får tre söner 1671-1673-1674. En av hans söner dör 1675.

1670-1673
Lars och hustru. De får en son Olof 1672

1684-1710. Korpral Nils Nilsson och Elin Nilsdotter. Nils gifter sig 1691 med Elin Nilsotter. Nils avlider 1704 och Elin bor kvar på Sjöhester med sin syster Anna till 1710.

1689-1710. Amund Jonsson och Anna Nilsdotter. Sjöhester blir kavalleriboställe och fördelshemman till Lutarp. Se länken om deras liv Amund och Anna

Medeltidens spår

I säteriets omedelbara närhet, på forna Norregårdens ägor, i riktning österut mot Lutarp finns ett skogsområde med Rosenberg i centrum.

Här möts vägar från olika historiska epoker ner till medeltiden. Området ligger i direkt anslutning till säteriet och husabyn, borgruinen och är därför av historiskt intresse. I den djupa skogen döljer sig historiska minnesmärken.
Kartan visar nutid med röda numrerade ilagda ödevägar och ödetorp.

1) Predikstolen.
Tätt förbi "Predikstolen" gick från Askeryds kyrka en kyrkväg till Lägerbobygden på andra sidan Västra Lägern via Färjestaden (1683-års karta) . Sägnen förmäler att när ett brudpar från Tunnarp med följe på väg till Askeryds kyrka kom till "Predikstolen" intill gölen så blev de där bergtagna.
Vägen är synlig längs gölen intill en imponerande brant granithäll c:a 20 meter hög och 60 meter lång. Vägen tar av in i ett pass och är synlig i ravinen ett 60 tal meter in. Vägen är markerad på 1683 års karta över Norra Vedbos härad, Askerydsdelen . Förklaringar till kartan.

2) Färdväg.
Järnålder, Medeltid, Nyare tid. Äldre vägsträcka ca 400 m l (N-S) 2-3 m br. Bitvis är den uppbyggd med stensatta kanter 0,1-0,2 m h, bitvis är den skålformad ca 0,1-0,4 m dj. Enligt Riksantikvarieämbetets "fornsök" är vägen skålformad och antyder medeltida ursprung.

3) Eliakulla ?
Eliakulla var ett frälsetorp som ödeläggs runt 1500 och därför inte finns upptaget i Småländska handlingar från 1530 och framåt. Gården är belagd 1383. År 1491 äger Magnus Bonde på säteriets Norregård för en kort tid gården. Eliakulla är belagt 1509 som ödetorp utan avrad(skatt). Gården förblir öde. Lämningar efter en husgrund finns högst upp på en kulle i en starkt kuperad terräng med en ödeväg som leder till dess siste ägare i Norregården. Detta skulle möjligen kunna vara Eliakulla. Se punkt 4 nedan.

4) Ödeväg till och från husgrunden Eliakulla ?
På 1954 års ekonomiska karta markeras en ödeväg upp till ödetorpet. Vägen fortsätter (fortsättningen ej markerad på 1954 års karta) i en markerad västlig riktning brant nerför mot säteriet. Vägen är tydligt uppbyggd särskilt vid bäckfåran innan åkern tar vid. På andra sidan åkern fanns Norregården.

5) Stensättning.
Ej undersökt kvadratisk stensättning c:a 12x12 m. Fyllning av mestadels 0.2 - 0.4 m stora stenar, delvis övermossade. Hörnstenar i alla hörn. Kant delvis synlig.

6) Sörbygdavägen.
Sörbydavägen är en mycket gammal kyrkväg vars ursprung i historien är okänd. Den är fullt synlig ett 60-tal meter söderut på "Vära-halvön" från brofästet sett. På ett krön vid en uppförsbacke invid vägen finns också ett röse, en fyrkantig c:a 10 meter bred omfattande stenhög. Möjligen ett gästgiveri för passerande långväga resenärer.
Vägen finns markerad på Vära karta från 1830 och löper då fram till gården Vära. Den är också markerad på 1716 års karta över säteriet och har då en annan sträckning, längre åt nordväst i jämförelse med nuvarande sträckning förbi Nystorp. Enligt historikern och Askerydskännaren J. Silfving finns Sörbygdavägen utsatt på Eksjö stads 1600-talskartor och är en rest av den s.k. "Stockholmsvägen", som utgick från Eksjö och passerade Askeryd norrut mot Linköping.